Har haft turen att inte vara en av alla de som inte har några syskon och heller inte de som har allt för många heller, det skulle jag nog inte riktigt heller klara av. Nej, jag har en syster - lillasyster och det räcker gott och väl för mig!

När jag var 1år och 10 månader gammal så fick jag komma in hos mamma i sjukrummet på sjukhuset, men när jag skulle hoppa upp hos henne låg det redan en annan liten tös där i henne famn, vilket för mig var mycket konstigt. Hon var ju min mamma!

Men efter ett litet tag så insåg jag själv hur mysigt det var och att min mamma fortfarande var min och jag kunde börja njuta mer av att jag var storasyster. Jag var stor helt plötsligt! Men jag var fortfarande tvungen att dela min mamma med någon annan..

Under årens gång har vi haft mycket roligt tillsammans, och jag måste erkänna att jag behandlade min kära lillasyster som min egna lilla bebis många gånger då jag körde runt henne i en dockbarnvagn, tvingade ner henne i liggdelar som knappt fick plats i och lärde henne ett och annat bus ^^

Trots detta så har jag alltid varit den lugna bland oss. Den som hjälpte mamma att städa, laga mat, hålla ordning och reda på saker och ting, hade aldrig brottom utan allt fick ta sin tid medans syster min blev den busiga som kletade ner sig med lera över hela kroppen, gömde sig i bollhavet på dagid för att slippa gå ut - enbart för att hon inte ville, drack upp fröknarnas kaffe m.m.

Tro mig, det finns mycket tokigheter denna lilla tös har gjort men nu skall jag inte lägga ut henne här allt för mycket. Lite snäll får man allt vara.


Vi växte upp väldigt fort och blev vuxna både hon och jag. Jag började jobba redan som 13 åring och tog hand om mina egna utgifter så gott jag kunde. Bara någon vecka efter att jag fyllt 18 år så flyttade jag hemifrån och blev sambo med min pojkvän. Även syster min flyttade vid samma tid, enbart 16 år gammal och allt har gått väldigt bra sedan dess.

Medans jag har jobbat som en galning och åkt på många resor så har hon gått klart gymnasiet, varit ute mycket på sjön och skaffat en egen familj. Idag lever hon med sin sambo och lille son på drygt ett år och jag lever här, 6 mil ifrån med min sambo och blivande son/dotter.

Trots att vi har en bit ifrån varandra och egna familjer så träffar vi så ofta vi kan och kärleken vi delar finns också fortfarande där, lika stark som alltid! Hon kommer alltid att vara min enda syster och den som jag försöker ta hand om på bäta möjliga sätt, och jag hoppas jag är den storasyster och förebild som jag vill vara för henne.


Jag älskar dig gumman ♥
galentessan.blogg.se