Tiden springer iväg, speciellt nu för tiden och denna mörka och tråkiga tid på året gör att dagarna går ännu fortare på något konstigt sätt..

Hur som helst så får denna tid mig alltid att väcka en massa känslor i hela kroppen, och detta år är verkligen inget undantag. Känns som att jag reagerar betydligt starkare i år än vad jag gjort tidigare år.. Kanske beror det på alla hormoner i kroppen med tanke på lillen, eller så är det för att se senaste åren har varit så jobbiga och äntligen börjar jag känna mig tillfreds med livet omkring mig. I don't know.. men känslorna är både jobbiga och kära. Just idag är de mycket jobbiga då jag tänker på mina nära och kära som på flera olika sätt inte längre finns i min vardag, i mitt liv.






Från att ha er i min vardag och alltid känna den värme ni gav mig, både spontant och när helst jag behövde de till att ni inte längre finns här hos mig..

Det är klart att jag fortfarande känner er värme och kärlek, den kommer aldrig att försvinna men jag saknar era kramar, leenden, glada och roliga ord, skratt och blickar. Allt detta finns i mitt minne och närhelst jag behöver dem så blundar jag bara för en kort sekund och ser dem framför mig som det var igår och tårarna börjar rinna längst med kinderna. Finns ingenting jag längtar mer efter än att åter igen få ha er i mitt liv. Jag saknar er så!