Morfar. Tiden går allt för fort, lite mer än två veckor sedan du lämnade oss. Det är så tråkigt att du inte finns vid min sida varje dag som en beskyddande hand längre (mer än som en ängel), men jag förstår dig. Det kan inte ha varit kul att åka fram och tillbaka till sjukhussängen hela tiden för att ta några prover, ligga där några nätter (ibland veckor) för att sedan få åka hem i vetandet av att du snart är tillbaka i det vita kalla rummet som blivit som ditt andra hem.

Jag önskar att du aldrig hade blivit sjuk, att du fick leva vidare minst 10 år till men så var inte fallet.. Jag minns det som igår när du sprang runt på gräsmattan hemma hos mamma och pappa med mig och Tessan ridandes på din rygg i omgångar, och Tessan fick aldrig nog. Jag minns ditt leende som solen i de mörkaste tiderna. Det där leendet som för mig finns som en inristad tavla i mitt huvud - jag glömmer det aldrig. Jag saknar ditt lugn och omtanke som kunde förvandla den mest ilskna människa till ett helgon. Jag önskar jag hade fler bilder på dig, men de bästa finns i mitt huvud och sinne.


Varför? Det är den ständiga frågan jag ställer var och varanan minut medans tårarna rinner nedför kinderna - jag kan inte hjälpa. De kommer aldrig sluta rinna för den saknad och sorg jag känner i mitt hjärta.

Jag saknar din närvaro som gjorde mig hel!
Älskar dig av hela mitt hjärta ♥



Vill även säga tack till Alexandra för att du finns där och förstår.